Klimathjältarna – problemlösarna som ska stoppa klimatkrisen
De ägnar dagarna åt att utforska Arktis djup, kartlägga vattnets ekosystem och begränsa sin egen klimatpåverkan. Tillsammans med sina kollegor förser de ständigt samhället med nya faktaunderlag. Men vad rör sig i en klimatforskares huvud? #studietid har träffat Nina Kirchner, Paul Glantz och Gia Destouni för ett samtal om drivkrafter och klimatångest.
– Det är viktigt att berätta för olika målgrupper vad vi håller på med, vi kan inte bara uttrycka oss i vetenskapliga publikationer, säger glaciologen Nina Kirchner och öppnar ett fönster för att släppa in lite luft innan hon slår sig ner bredvid kollegorna Paul Glantz och Georgia ”Gia” Destouni runt ett bord i Geovetenskapens Hus på Frescati.
Det är här de har sin bas, men jobbet som klimatforskare innebär en del resande. För Ninas del innebär det att hon tillbringar varje sommar i Arktis för att samla in data och kartlägga ismassorna.
–Just nu håller vi exempelvis på att testa en undervattensfarkost, som ska kunna nå ställen till havs där båtar inte når, säger hon.
FAKTA: Aerosoler
Aerosoler är ett samlingsnamn för luftburna partiklar, bland annat luftföroreningar som bildas vid fossil förbränning och påverkar jordens klimat. I atmosfären reflekterar aerosolerna en del av solstrålningen, vilket har en avkylande effekt på jorden. Aerosoler är därför viktiga att ta med då nettoeffekten av mänskliga utsläpp i atmosfären beräknas, eftersom de kan dämpa växthusgasernas uppvärmning av jorden.
Gia Destouni forskar också på vatten men i en vidare form. Hon är professor i hydrologi och vattenresurser och intresserar sig för hur vattnets ekosystem påverkas när klimatet och samhället förändras, bland annat när städer byggs. Paul Glantz å sin sida forskar på hur aerosolpartiklar fördelas i atmosfären, och vilken roll de spelar i den temperaturökning som sker i norra Europa.
Trenden är att halten av aerosoler minskar, och effekten av det kan vara att temperaturen då också stigit mer än väntat.
– Det vet vi inte än, men jag har nyligen fått mer forskningsanslag så att vi kan ta fram modeller för beräkningar baserat på satellitdata, säger Paul lågmält men med nyfiken blick.
“När mina barn förstod konceptet med klimatförändringar fick de nästan panik av att ha lampor tända i onödan. Jag är inte lagd åt det hållet, utan tror det är viktigt att ringa in problemet så att man kan ta tag i det.”
Georgia ”Gia” Destouni, professor i hydrologi, hydrogeologi och vattenresurser, vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet
Det är lätt att tro att en klimatforskares bränsle är viljan att rädda världen, men så enkelt är det inte. Nina, Gia och Paul kommer alla från en teknisk bakgrund och har halkat in på miljö- och klimatområdet. Istället är det nyfikenheten som driver dem.
– Jag vill modellera och tolka för att lösa problem. Sedan spelar det inte så stor roll vilka, utan det är utmaningen att vrida och vända på något som är det roliga, säger Gia bestämt men med ett engagemang som avslöjar att hon menar varje ord.
Fenomenet ”klimatångest” kommer på tal. Gia har full förståelse för att det finns de som inte är lika pragmatiska som hon själv.
– När mina barn förstod konceptet med klimatförändringar fick de nästan panik av att ha lampor tända i onödan. Jag är inte lagd åt det hållet, utan tror det är viktigt att ringa in problemet så att man kan ta tag i det.
“Jag blir så irriterad på folk som har all fakta men ändå inte gör något.”
Nina Kirchner, glaciolog, universitetslektor vid Institutionen för naturgeografi och vetenskaplig föreståndare för Bolincentret för klimatforskning, Stockholms universitet
– Dessutom är det sällan en bra utgångspunkt att vara rädd, säger Nina.
–Jag blir så irriterad på folk som har all fakta men ändå inte gör något. Många tycker om att tävla, kanske borde vi göra det till en tävling att vara klimatsmart? Det är kanske inte det bästa sättet, men det är i alla fall bättre än att gå runt och ha ångest.
Vid sidan av sin forskning är Paul miljösamordnare för Stockholms universitetets naturvetenskapliga område. Det senaste året har han drivit projektet Tracking greenhouse gas emissions för att kartlägga medarbetarnas resvanor.
Faktaruta: Tracking greenhouse gas emissions.
Under 2018 har medarbetare vid institutionen för miljövetenskap och analystisk kemi (ACES), Bolincentret och Stockholm Resilience Centre fått chansen att fylla i sina resvanor i en app. Baserat på detta har varje individs koldioxidutsläpp beräknats. Deltagandet har varit frivilligt, men syftet har varit att få varje individ att få en bild av sina utsläpp för att på så sätt kunna minska dem.
– Det var relativt få som deltog trots att jag la ner mycket tid att förklara hur enkelt det var att medverka. Det förvånade mig och jag är besviken på mina kollegor.
Vad tror du det beror på?
–Jag har ingen bra förklaring, men det verkar som om frågan inte angår dem och att de faktiskt saknar kunskap om vad som krävs för att rädda klimatet.
Gia flikar in att projektet i sig låter bra men att det är viktigt att inte stirra sig blind på en faktor utan även undersöka andra mått av klimatpåverkan.
– Köttkonsumtionen har den enskilt största effekten av allt du kan göra för att minska påverkan på klimat och miljö.
Resor, matkonsumtion, bilpendling, energianvändning och kapitalinvesteringar är fem tunga poster där det går att åstadkomma stor skillnad om viljan finns. Det proklamerade 18 forskare från åtta svenska lärosäten nyligen i en debattartikel i DN. Samtidigt växer det nystartade nätverket Klimatstudenterna, som kräver en halvering av universitetens utsläpp inom fem år.
Nina, Gia och Paul är eniga om att det är en viktig rörelse, att universiteten borde föregå med gott exempel och att de själva väljer att fokusera på något – Gia är exempelvis vegetarian och Paul åker frekvent tåg runt om i Europa istället för att ta flyget. Även om de enskilda individernas handlingar inte ger så stor effekt sänder det viktiga signaler uppåt, går resonemanget.
I och med klimatets roll som viktig samhällsfråga märker Nina också att rollen som forskare har förändrats.
– Jag blev inte forskare för att främst kommunicera med folk, utan för att jag ville ta reda på saker, för att jag var nyfiken. Nuförtiden räcker inte det, nu är det ytterst viktigt att kommunicera brett, säger Nina.
– Samtidigt är det en del av vår tredje uppgift som lärosäte, att dela med oss av kunskap, lägger Paul till.
Hur ser då klimatforskarna på framtiden? Kommer uppvärmningen av jorden kunna begränsas till 1,5° eller maximalt 2° som FN:s klimatpanel IPCC satt som gräns. Varken Nina, Gia eller Paul är särskilt optimistisk.
“Jag skulle önska att jag hade en mer positiv bild, eftersom jag tror att gör det lättare att nå ut med sitt budskap. Det bekymrar mig, samtidigt som det driver mig att skapa en förändring på universitetet och i samhället i stort.”
Paul Glantz, forskare vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi samt miljösamordnare för området för naturvetenskap, Stockholms universitet