Frittes fredagsfunderingar #28: Varför gillar (eller hatar) vi musik?

Hej! Fritjof Svensson här. 21 jordisar (jordsnurr/år alltså). Ni kan kalla mig Fritte. Det gör jag och min omgivning.

Jag brukar tänka på saker. Fundera och så. Högt och lågt, har jag fått höra. Stort och smått, säger de. Djupt och grunt, hojtar man.

Nåväl. Jag har fått, läs: tjatat till mig, en plats här att dela med mig av mina funderingar. Allt för att försöka bli lite klokare i tillvaron. Lära mig något. Förstå.

Men jag kommer kanske behöva er hjälp på min resa runt i skallen och universum. Så återkoppla gärna på fritte@studietid.se.

Vi får se. Häng med.

SATIR Som rubriken lyder: varför gillar (eller hatar) vi musik?

Jag är ju som bekant lite intresserad av det här med evolutionär nytta. Jag tänker att det är just det och naturligt urval som gjort oss till de vi är idag. Men vart kommer just vår fäbless för toner, stycken och allt vad det heter i musikens värld ifrån? Vad är poängen med musik?

Jag kan ändå förstå att vi gillar texterna till musiken. Vi kan relatera, minnas känna saker från dem, må bra, bli glada, motiveras till att göra saker och så vidare. Det känns ändå rätt straight forward. Men tonerna, stråkarnas, slagverkens, blåsinstrumentens eller kanske syntens frammanade hertz då? Varför avger dessa njutning (eller obehag)? Varför hjälper detta oss vidare i livet. Och då menar jag som människa som art. Inte som person.

Är det inte svårt att förstå? Eller? Alltså. Rytmer och sånt. Varför blir vi glada (eller arga (eller får någon annan känsla)) av av musik. Jag har ju själv suttit och gått från lugn och harmonisk till snudd på galen av Ravels 15 minuter långa mästerverk "Boléro". Men varför får Håkan H:s "Ramlar" merparten av ett dansgolv (undertecknad såklart exkluderad) att hoppa upp och ner som intellektuella tröttisar, samtidigt som de gör konstiga rörelser med bland annat händerna, som att de helt plötsligt glömt att de var sofistikerade varelser? 

Varför? Hur kommer det sig? På vilket sätt har detta gynnat oss genom tiderna? Och samtidigt har jag också tanken: varför har musikproduktion och musikkonsumtion växt fram. Jag tänker att vi som art väldigt länge klarade oss rätt bra utan musik. När började vi medvetet producerat toner för njutning? Några miljoner år sen kanske? 

Alltså borde inte musik behövas för oss. Varför lägger vi i såna fall så mycket tid på detta dekadenta dravel? 

Har ni några tankar kring dessa svängningars magi?

Ni kan väl surra ihop er i en kupis om det? Och Mejla gärna om ni vill. Fritte@studietid.se

Sen går ni ut och lever livet i vårsolen, tycker jag.

Puss och kram.