Expertens råd: Så förebygger du stress under doktorandtiden
Åsa Burman har hjälpt många doktorander vid Stockholms universitet med sina föreläsningar och med sin handbok för doktorander. För att klara av doktorsstudierna gäller det att sätta gränser, menar hon.
– Man doktorerar inte för att bli rik utan för ett intresse för akademin och sitt ämne. Då är det viktigt att komma ihåg att du inte är din avhandling, utan att det är något du gör.
Doktorander har förhållandevis höga sjukskrivningstal och avhandlingsarbetet drar ofta ut på tiden. Det vill Åsa Burman, docent i filosofi och författare till boken “Bli klar i tid och må bra på vägen: Handbok för doktorander” ändra på.
Idén till boken kom till under hennes egna doktorandtid, berättar hon.
– Det var egna erfarenheter. Jag började som doktorand i Lund 2002 och var väldigt glad över att få fördjupa mig i filosofin. Kursarbetet gick bra, men själva avhandlingen visste jag inte hur jag skulle ta mig an. Dels hur man som doktorand ska lyckas bidra med ny kunskap i sitt område, och att bryta ner hur man ska skriva en helt bok, säger hon.
Under ett utbyte vid University of California gick hon en kurs för doktorander, där själva “hur”-et bröts ned. Det blev en vändpunkt, berättar hon.
Åsa Burman leder kurser för doktorander vid Stockholms universitet. Foto: Matilda Svensson
– Det var en aha-upplevelse och ledde även till att jag blev klar i tid. Alla mina kolleger undrade då hur jag hade gjort. Det som sades på kursen var att alla doktorander har olika innehåll men att processen, eller hur man gör, i stort sett detsamma i alla fält. Men vi som akademiker tänker sällan på vår egen arbetsprocess, säger hon.
Leder kurser och forum för doktorander vid Stockholms universitet
Med boken i bagaget leder Åsa Burman doktorandkurser vid Stockholms universitet sedan sex år tillbaka. Ena kursen är öppen för nya doktorander, medan den andra är öppen för dem som kommit ungefär två år in i sina forskarstudier.
– Varje år är det omkring 60 doktorander som deltar, berättar hon.
På kurserna får doktoranderna ta del av olika metoder och verktyg för att hantera dels stress, dels produktivitet. De vanligaste problemen varierar beroende på hur långt doktoranderna kommit, säger Burman.
– De doktorander som nyligen börjat har ofta samma problem som på vilket jobb som helst, att hitta sin roll i det nya och finna sig tillrätta. Mot slutet handlar mycket om att hinna få klart arbetet; om arbetet går åt rätt riktning i rätt takt. Den stora frågan är vad som händer sen. Det finns en stor osäkerhet kring vad man ska göra efter doktorsarbetet.
Burman har även jobbat med liknande frågor för doktorander vid Lunds universitet. Där mätte hon tillsammans med en psykologkollega deras stressnivåer före och efter kurserna.
– Efter vår kurs hade en majoritet gått ner i stressnivå rejält. Vi såg positiva indikationer kring att de fick hjälp av verktygen och även att de fick ett nytt förhållningssätt till arbetet med att gränsa mellan arbete och fritid.
“Inom humaniora är det ett mer självständigt arbete som krävs”
Utöver kurserna är Åsa Burman även projektledare för initiativet Forum för doktorander för doktorander på SU. Projektet består av tre delar.
Mentorsprogram, där doktorander får stöd av erfarna akademiker. Karriärsseminarier, där doktoranderna ska se möjligheter med tiden efter studierna — och skrivarträffar. Forumet är dock endast öppet för doktorander vid humanvetenskapliga området, vilket har en naturlig förklaring.
– Det finns genomströmningsstatistik på nationell nivå som visar att doktorander inom humaniora ämnesområden blir klara i mindre utsträckning, medan det går bättre för doktorander i naturvetenskap och medicin. Jag har gjort intervjuer med doktorander som menar att inom humaniora är det ett mer självständigt arbete som krävs, till skillnad från medicin och naturvetenskap där du oftast ingår i en grupp och får hjälp med att avgränsa din forskningsfråga.
Forum för doktorander är inledningsvis ett pilotprojekt, som kommer fortsätta under 2024. Åsa Burman hoppas på att forumet ska få fortsättning.
– Det är det roligaste arbetet jag har haft hittills och jag hör ofta från doktorander att det här har hjälpt dem. Universitetet har jag upplevt att det finns ett stort stöd från.
Syftet med kurserna och forumet är ändå inte att ersätta handledarens roll. Snarare att komplettera.
– Det finns mycket internationell forskning som visar på vikten av handledarens roll. Vi säger alltid att vi inte är en ersättning för handledaren eller en konkurrent, utan ett komplement. Handledaren hjälper ofta till med teori och metod medan vi hjälper till med processen, själva “hur”-et. Det är onödigt att varje handledare ska lära sig hur de ska hjälpa till med processen, utan snarare en klok tanke att universitet samlar ihop detta centralt medan handledarna får fokusera på innehållet.
Åsa Burmans bästa råd till doktorander
Sätt självvalda och rimliga gränser. Sätt gränser i tid, såsom hur mycket du jobbar per dag, exempelvis genom att sätta en stopptid för arbetet. Sätt även sociala gränser, se till att du rör dig i sammanhang där du får prata om annat än avhandlingen.
Sätt en gräns för avhandlingsarbetet. En väg att gå är att skapa en fysisk kopia, en avhandlingspärm, med tomma sidor. Ska du skriva en avhandling på 82 sidor, så innehåller pärmen dessa tomma sidor. Skriv sedan ut sidor av din avhandling vartefter du skriver den, för att fysiskt se att du kommer framåt och även för att kunna föreställa dig slutprodukten. Det här är också bra för att skapa en gräns mellan dig själv och avhandlingen.
Sätt upp '“units” eller enheter för arbetsdagen. Jobba intensivt i 45 minuter, ta sedan en paus i 15 minuter. Under arbetstiden ska du stänga av alla distraktioner och ha djup fokus.
Jobba mot ändamålsenlighet snarare än effektivitet. Det förra handlar om att göra rätt saker och det senare handlar om att göra saker på rätt sätt. En vanlig fälla som doktorander hamnar i är att försöka göra allt, och att fokusera på effektivitet snarare än att agera ändamålsenligt. Gör saker som för dig närmare dina mål, snarare än alla eller många saker — såsom att svara på alla e-postmeddelanden så snabbt som möjligt i stället för att försöka lösa det där kluriga forskningsproblemet.
Lär känna dig själv som akademiker. Tänk över vilka omständigheter som du jobbar bäst under; vilka personer jobbar du bäst ihop med, vilka tider på dagen, och med vilket arbetssätt funkar du bäst?
Prata med din handledare om processen. Det kan vara svårt för handledaren att veta vilket slags stöd du behöver. Boka in ett par separata möten med handledaren varje termin där ni diskuterar hur avhandlingsarbetet går och själva processen, snarare än innehållet.
Featured
