Doktorsexamen kostade Helena flera sjukskrivningar: "Började gråta av allt"

Doktoranden Helena blev sjukskriven för utbrändhet två gånger på vägen mot en doktorsexamen. Genrebild. Foto: Pexels

Otydliga krav, en hög press på sig själv och småbarnsliv ledde till att doktoranden Helena gick in i väggen – två gånger. Nu vill hon dela med sig av sina erfarenheter för att hjälpa andra.

– Det fanns gånger då jag undvek att gå förbi handledarnas kontor och blev lättad om de inte var där, säger hon.

Att få fördjupa sig i sitt ämne, få en helt annan frihet och få fortsätta jobba med de kollegor hon lärt känna under tiden som forskningsassistent. Det var Helenas förhoppningar när hon 2017 påbörjade sin forskarutbildning vid Stockholms universitet.

Men efter en tid in på studierna började hon märka att hon inte längre kände igen sig själv.

– Det var väldigt klassiskt. Jag tappade orden, glömde nycklarna ovanligt ofta, sprang och letade efter allt hela tiden. Framför allt fick jag ovanligt lätt till tårar. Man kan bli känslosam om man ser en sorglig film, men jag började gråta av allt. Jag fick dåligt självförtroende och dålig självbild och märkte ‘vad lätt jag blir ledsen’ och vad lätt jag blir arg.

Hon fortsatte dock att hålla upp skenet på jobbet, med siktet alltjämt ställt mot nästa milstolpe i forskarutbildningen.

– Orken försvann och jag lyckades inte fokusera. Men jag höll upp skenet och tröttheten kom först då jag kom hem.

Helena hade vid tidpunkten små barn och en partner som jobbade mycket. Det i kombination med mycket ensamarbete och otydliga deadlines fick småningom bägaren att rinna över. Avsaknaden av en forskningsgrupp gjorde inte saken bättre.

– Jag har haft all frihet, jag har själv publicerat och författat alla mina studier. Så det blev väldigt mycket att jag satt på min egen kammare och inte trodde på mig själv, tyckte att min forskning inte var bra, och hade svårt att skicka in mina utkast till min handledare.

Att balansera mellan att dels vara student och dels anställd var tufft, tyckte Helena. Hon hade egentligen behövt mer stöd av sina handledare, men eftersom hon mådde så dåligt valde hon tidvis att undvika den kontakten.

– Man tappar bort att man fortfarande är en student, att man inte måste göra allt perfekt, att det här trots allt bara är en examen man tar på slutet. Att gå till handledarna när det är kämpigt är inte det lättaste, det är ändå handledaren man vill bevisa sig för. De är dessutom också forskare med egna processer och knappt med tid.

“Man är ju forskare så man börjar läsa på”

När hon sökte vård första gången gick hon till vårdcentralen som i en dimma. Hon fick sen prata med sin husläkare, som dessvärre inte gav henne det bemötande hon önskat.

– Han sa bara att ‘jamen du har väl för mycket att göra’. Och det var inte det jag behövde höra. Han ville också ta min vikt och längd, och jag förstod inte vad det har med mitt psykiska mående att göra.

Hon blev ändå sjukskriven i två veckor, och därefter två veckor till. I kontakt med samtalsterapeut insåg hon hur illa det egentligen var, men när Försäkringskassan började bråka om läkarens utlåtande orkade hon inte slåss. Dessutom tänkte hon att hon nog reder upp det på egen hand.

– Man är ju forskare så man börjar ju läsa på. Jaha, nu ska jag bli ‘bra’ på att vara sjukskriven och jag ska bli snabbt frisk, det var mycket att jag tänkte att jag går ut och går, då blir jag nog frisk.

Efter sjukskrivningen återgick hon gradvis till doktorsstudierna, men när pandemin slog till smög sig utmattningssymptomen på igen. Helena minns inte så mycket från de månaderna, förutom att hon kände att hon absolut inte kan sjukskriva sig igen.

– Jag kände att jag behöver klara av vissa saker och helt enkelt inte hade tid för det.

“Att gå till handledarna när det är kämpigt är inte det lättaste.”

— Helena

Den riktiga kraschen kom då samtalsterapeuten, som hon hade fortsatt kontakt med, sa åt henne rakt ut: “Det här hör egentligen inte till min roll, men du borde sjukskrivas igen”, berättar Helena. Terapeuten sa att hon nått botten, och att det på ett sätt var bra för att då kunde det bara bli bättre.

– Hon märkte av min sinnesstämning, jag blev ju som en fiolsträng.

Helena bytte läkare och företagshälsovården kopplades in. Hon upplevde då att hennes besvär togs mycket mer på allvar. Och den här gången blev hon sjukskriven i sju månader. Det berättar hon kändes skamfyllt, inte minst eftersom hon var på sluttampen av forskarutbildningen.

– Jag tyckte att det kändes som ett stort misslyckande. Att man inte har pallat trycket.

Inte den enda

Helena är långt ifrån ensam om att bränna ut sig under doktorandstudierna. Hon känner själv fyra andra doktorandkolleger på universitetet som också blivit utmattade under doktorandtiden.

Och brister i balans mellan privat- och arbetsliv är ett dokumenterat problem för doktoranderna vid Stockholms universitet. I en medarbetarundersökning från 2022 framkom att fler än var tredje doktorand, 38 procent, upplevde svårigheter att balansera jobbet med privatlivet. Dessutom svarade nästan lika många, 32 procent, att det var svårt att hitta tid för återhämtning.

Men hur vanligt det är med utbrändhet bland doktoranderma går inte att säga. Den statistiken förs inte.

– Vi får inte föra den här typ av statistik som arbetsgivare, som innehåller diagnoser. Diagnoser är förresten det som medarbetare har rätt att dölja i sina läkarintyg, skriver Kamila Jonsson, personalspecialist på universitetet.

Helena berättar att hon efter sjukskrivningarna engagerat sig i olika forum på SU för att förbättra arbetssituationen för doktorander.

Hon fick till sist sin doktorshatt, och bestämde sig sedan för att lämna akademin.

– Jag funderade ganska länge på att fortsätta eller inte. Nu känner jag mig klar. Det är en liten sorg att inte fortsätta, jag har fortfarande forskningsidéer. Men jag tycker inte om systemet, säger hon och fortsätter:

– Framtidsutsikterna är ju att kämpa sig kvar på två, tre år i taget och jag har kolleger som är kvar i tio till femton år utan att ha fått en fast tjänst. Jag ser ju hur det påverkar dem, och vi är hela tiden varandras konkurrenter som tävlar om forskningsmedel samtidigt som vi är kolleger.

Fotnot: Helena heter egentligen någonting annat.