Akademin i rampljuset: Anna Kjellströms passion för skelett tog plats i tv-rutan

Osteologen Anna Kjellström har medverkat i serien Historien om Sverige, som sänts under hösten. Foto: Sofi Röjlar

Trots att osteologen Anna Kjellström inte gillar kameror medverkade hon i en tv-serie under hösten – till följd av hennes gedigna kunskap om mänskliga ben. Men hennes intresse för ben sträcker sig även till animaliska sådana. En gång fick ett helt kohuvud komma med på krogen, eftersom Anna ville ha kraniet.

– Det var väldigt dedikerat, jag skulle inte göra samma sak idag, säger hon samtidigt som hon ångrar att hon överhuvudtaget tog upp det.

Anna Kjellström är docent i osteoarkeologi vid Stockholms universitet. Ett yrkesval som inte alltid varit självklart för Anna. När hon var barn ville hon bli skådespelare, men det dröjde inte länge förrän hon insåg att kameror inte var hennes grej.

– Jag blir jättenervös, berättar hon.

Ändå har det svenska folket kunnat se Anna på tv under hösten. Visserligen inte som skådespelare, utan som expert i SVT:s serie Historien om Sverige.

– Jag ville verkligen inte vara med, men efter mycket om och men så blev det av.

Hon har inget emot att bli intervjuad, det är just kameror som hon har ett obehag för. Ändå åkte hon till inspelningen med lätthet.

– Det är inte en jättestor grej, man piffade till sig och åkte dit. Men sen blev det ändå pannkaka för man hann bli svettig på vägen dit, det blåste i håret och glasögonen gjorde att håret stod åt alla håll.

Anna berättar om en ljudtekniker som gestikulerade mot sitt huvud medan hon filmades.

Han försökte förklara att hennes hår stod upp hela tiden, vilket ledde till flera avbrott i det hon skulle berätta om – historien om mänskliga ben som hittats i Sverige.

Kranier på pålar

I första avsnittet berättar Anna om kranier som hittats i Motalafloden, som hon undersökt tillsammans med kollegorna Sara Gummesson och Fredrik Hallgren. Det visade sig att kranierna har suttit på pålar i sjön.

– Första instinkten var ‘oj, det här är människor som fått huvudet avskuret’. Men sen insåg vi att underkäkarna saknades.

Vid närmare undersökning framkom att underkäkarna släppt från kraniet på egen hand när huvudet förmultnat.

Därefter har kranierna sedan satts på pålar, i en stenlagd plattform, i vattnet tillsammans med skelett från olika djur.

– Vår tolkning är, i och med plattformen med djurben, att det rör sig om någon religiös eller symbolisk aktivitet – snarare än att kranierna sats på pålar för att vara skrämmande.

Anna berättar att osteoarkeologin är dels naturvetenskaplig, dels humanvetenskaplig.

– Det är just kombinationen som är det roliga.

Inom osteologin, vilket är läran om skelett, kompletterar humaniora och naturvetenskap varandra.

– När man ska titta på biologisk ålder, kan man få en snäv ålder för unga individer – vi kan se hur skelettet har mognat och kan säga att en individ kanske var mellan nio och elva år. Men så fort skelettet är färdigt så måste vi titta på andra processer där skelettet bryts ner – och dessa är mycket mer individuella och diffusa. Men informationen vi får från benen kan vara begränsad och då kan det var intressant att kontextualisera det vi hittat och sätta in de åldersbedömda individerna i det forntida samhället.

Anna har alltid tyckt att gamla grejer är spännande. Foto: Sofi Röjlar

Djurben pryder trädgården

På fritiden umgås Anna med sin familj – maken, de två vuxna barnen och katten Cooper. Men allt för mycket fritid blir det inte, något som gått ut över familjelivet.

– De blir lidande hela tiden. För att man sitter på lördagar, söndagar och sent på kvällen. Att jobba inom akademin är inte ett nio till fem jobb. Men å andra sidan kan jag ta en dag och göra något annat om jag inte har undervisning – så länge jag uppfyller mina åtaganden. Men jag jobbar betydligt mycket mer än om jag haft en vanlig anställning.

Så när Anna ska koppla av från arbetet brukar hon ta en tripp till sommarstugan en bit från Stockholm. Där hänger hon mest med katten Cooper. Nu när barnen precis har klivit in i vuxenlivet är mammatiden inte så prioriterat.

– Men Cooper, han vill hänga med mig. Han är min bebis och får stå ut.

När hon är på landet händer det att hon gräver ner någon blomma – men de flesta dör.

– Jag är usel på att odla, har närmast blå fingrar om målet är att ha gröna.

Trädgården pryds dock inte bara av döda blommor. De får sällskap av annat som Anna hittat på promenader i skogen.

– Jag kommer alltid hem med ben i fickan. Det är en yrkesskada, det är svårt att inte plocka upp. Vår trädgård är helt fullt med älgben och rådjurskranier. Jag tycker ben är väldigt vackert.

Från familjen kommer inga proteser över dekorationerna, de rycker bara på axlarna.

“Det knäppaste kraniet jag har”

Benen får normalt stanna ute i trädgården. Endast några få, riktigt vackra kranier, får komma med in. En av dessa har en särskild historia bakom sig, något hände “för hundra år sedan”.

– Jag hade en kompis som är veterinär och vi skulle gå ut en kväll. Så sa hon ‘nämen jag har hittat ett kohuvud’. Det var ett helt kohuvud, och då menar jag med mule, hår och päls, alltihopa. Och jag tyckte det var jätteroligt – jag ville ha kraniet. Så vi släpade med oss kohuvudet i en svart sopsäck och sen gick vi ut på krogen.

Sopsäcken med huvudet lämnade de in i garderoben.

– Han frågade vad som var i och så sa jag ‘det är ett kohuvud’. Då skrattade han bara och så tittade han inte. Två dagar senare kokade jag det rent och gjorde det fint – ett väldigt berest kohuvud.

Anna berättar att hon inte hade gjort samma sak idag, det var för mycket möda. Men det hör till vanligheten för osteologer att samla på ben, för att ha som referensmaterial.

– Det är inte så ofta man får ett kohuvud helt enkelt, de hittar man inte naturligt i skogen. Där hittar man älg och rådjur. Så att, då ville jag ha det där.

Fokus på undervisning

Annas två barn har inte följt hennes karriärval, något hon är väldigt lättad över.

– Det är svårt att få jobb, det kommer man inte ifrån. Vi har jättemånga duktiga studenter och jag har mycket kompetenta kollegor – det är en tuff arbetsmarknad. Både inom akademin och utanför.

Men den tuffheten har Anna inte riktigt fått känna på. Hon blev nämligen anställd på SU kort efter att hon disputerat. Nu har hon arbetat på universitet i 18 år och trivs bra.

När hon går i pension, vilket är över tio år bort, planerar hon på att skaffa en hund. Men fram tills dess, eller i alla fall just nu, har hon sitt fokus på att utbilda.

– Jag har kollegor som gärna skulle sätta undervisningen lite på sidan för att de brinner för sitt forskningsintresse, den är så stark. Men jag tycker undervisning är jättekul, och det tar tid också. Därför får andra åtagande stå åt sidan. Jag är med i några forskningsprojekt, men nu tycker jag att undervisning är så roligt.