Frittes fredagsfunderingar #15: Hatar jag julen?
Hej! Fritjof Svensson här. 21 jordisar (jordsnurr/år alltså). Ni kan kalla mig Fritte. Det gör jag och min omgivning.
Jag brukar tänka på saker. Fundera och så. Högt och lågt, har jag fått höra. Stort och smått, säger de. Djupt och grunt, hojtar man.
Nåväl. Jag har fått, läs: tjatat till mig, en plats här att dela med mig av mina funderingar. Allt för att försöka bli lite klokare i tillvaron. Lära mig något. Förstå.
Men jag kommer kanske behöva er hjälp på min resa runt i skallen och universum. Ni kan kontakta mig på fritte@studietid.se
Vi får se. Häng med.
Varför hatar jag julen? Julen. Vilken glädjes tid ändå! Eller hur! Eller?
Jag har lite svårt att placera julen. Vill ni veta varför?
Jag sa: VILL NI VETA VARFÖR?!?! *JAAA!*
Okej. Jag skrev ihop en lite text om förra julen. Om mina känslor kring den. Lite om att känna sig ensam kring julen när, åtminstone jag, är mitt i ett hav av mina nära.
Såhär lyder den. Hojta till om du känner igen dig. Eller om du inte gör det. Vad vet jag. Häng med nu. Om du vill det vill säga. Tack och förlåt.
Mitt förflutna äter sakta upp mig inifrån samtidigt som just mitt förflutna är min allra yttersta drivkraft. Jag ska bort. Jag ska iväg. Jag ska ut. Jag ska in. Och på julen ska jag hem. Hem, bort från mig. Hem, hem till mig. Som vanligt. Allra som oftast vet jag att ingenting är tillräckligt, att jag har något här att hämta, varken nu eller någonsin. Och samtidigt kan jag då och då, under min storasysters tvåårings tvååringsivriga armar kring min hals och hans relativt unga farföräldrars halvt dömande blickar riktade mot mig, känna skuld. Varför är jag inte som de andra? Som de som bekvämt bestämt framtidens ramar och sakta men säkert börjat fylla livets kanvas med förväntade pastellfärger och en jättetjock passepartout.
Men varför tar julen emot? Jag vill ju egentligen hem.
Allra som oftast är jag dock 20 år, snart 21, och mitt inne i min alldeles för sena tonårsrevolt. Som en humanistisk kliché går jag runt på mina 22 kvadrat, bland gröna växter, ärvda möbler och perstopsbord. Bland tentaångest, annalkande högskolepoäng och framtidstvivel.
Jag har precis flyttat till ett studentrum, har inget jobb och ingen partner. Ingenting att skryta för mina syskon med, inga framtidsdrömmar om hus med gräsmattor att klippa eller rabatter att påta i och heller inga planer på att slå mig till ro någonstans. Någonsin.
Men jag har mina kvadrat. En plats för sovmorgon. En plats för lådvin på en tisdag. En plats för flyktiga relationer mina föräldrar inte vet om men ändå frågar om. En plats för mitt liv att levas i. Men julen tar mig ändå hem. Hem till mitt förflutna jag bestämt mig att lämna bakom mig.
Bussresan känns både olidligt lång och alldeles för kort. Och när jag till slut stiger in genom dörren till min väna barndom och ångestridna uppväxt slår glöggdoften och ensamheten till. Rätt i bröstet. Med mjuka kramar och kantiga konversationer samlas familjen, en efter en, med micrvågsugnsvärmd glögg, tinade havrekakor som fortfarande är lite frysta i mitten och med risgrynsgrön som de senaste åren varit köpt. Glöggen är god och havrekakorna år mig att minnas mormor.
Men på något sätt är jag ändå kvar på bussen och kan inte se oss, mig bland mina närmaste, runt bordet. Men varför känner jag mig ensam hos mina närmaste? De älskar ju mig. Men det kan också kännas lite härligt ändå. Jag kan också påminnas om att livet är en bok som ska fyllas med massa tecken och ord. En tabula libre att fylla med en historia som inte ännu är berättad.
Jag är 20 år, snart 21, och helt ur led med förväntningars färdigskrivna filmmanus. Jag höll min egen penna nu. Stavar fel utan att sudda. Vässar pennan och vänder blad på blad på blad på blad. Skriver inga rubriker och hoppas på lyckliga slut. Men varför känns det härligt? Jag har ju alltid älskat det i förhand skrivna och trygga.
På julaftonskvällen, efter att vi återigen sett samma gamla Kalle Ankas, men missat Karl Bertils, jul så är det dags julmiddagen med samtalen. Krystade köttbullar, plastig potatis och slemmig sill som kryddas med samtal som skickligt och oskickligt slingrar sig runt mina nya intresse- och kunskapsområden.
Men pö om pö kommer dock frågorna: ”Vad gör du nuförtiden?” ”Jaha, vad menas med det?” ”Jaha, vad ska du jobba med då?” ”Skarubli Sokrates-eller-vad-han-nu-hettes assistent heller? Höhö.” Raljerande miner, spelat intresse och ögon som febrilt letar efter andra ämnen att hänga upp samtalets spetsgardinslängder i när jag väl får en syl i vädret.
Men varför hatar jag frågorna? Jag älskar att svara på dem.
Och såg ska det skvallras. Alltid detta ständiga skvaller. Skvaller om den sedan länge bortglömde klasskompisens till synes obetydliga livskriser, skvaller om grannens orimligt dyra bilar som prydde parkeringsplatsen, skvaller och spekulationer om avlägsna släktingars privata familjeangelägenheter och tysta råd om lösningar. Skvaller om någons viktuppgång, skvaller om en annans viktnedgång, skvaller om förra veckans bilolyckas orsaker, skvaller om levnadsvanor, partnerbyten och uppfostringkritik. Alltid detta ständiga skvaller.
Men varför hatar jag deras ständiga skvaller? Jag älskar ju deras ständiga skvaller.
På småtimmarna, när blodet blandats ut med procent, tvååringen somnat och de sedvanliga samtalsämnena har tagit slut, kan ändå lugnet infinna sig. Ljusen brinner ett efter ett ut och samtalen blir mjukare. Till och med pappa blir personlig. Då finns det ändå något fint kvar, där i doften av stearinljusröken. Jag blir liksom lugn. Förstår dem. Förstår mig.
På juldagen, när ”låt han sova” viskas till tvååringen som på sina tvåårsivriga fötter på tå sträcker sig efter dörrhandtaget till gästrummet. Jag låtsas bara sova. Skrollar genom instagrammarnas jular tills att kaffedoften letat sig in genom dörren. Då kliver jag upp. Hälsar genuint glatt och låtsas återigen att jag gillar julgröt och tår återigen två lager ost istället för julskinka på de nu tinade, men också lite torra, havrekakorna.
Mot eftermiddagen, efter en lång morgon i soffan framför skräp-TV bredvid mina syskon som jag inser att jag för sällan samtalar med, kan vi unna oss både starkvinsglögg och starköl. Trots att klockan bara hunnit bli två. Det råder undantagstillstånd. Både mamma och pappa är med på noterna. Mamma med vitt. Pappa med lager. En efter en gör vi oss ordning för kvällen. Duschen går varm och fyller hela huset med vattenånga, doften av dubbeldusch, pappas raklödder och mammas parfym. Sen en sen middag med vänner till familjen. Skratt och värme.
Varför äter inte fler pizza eller tacopaj till jul? Varför dricks inte must och glögg året om? Och varför har inte alla en iskall långburk Bellmans i en bastu och ser ut över decemberhimlens tindrande stjärnor?
Annandagen. Samma morgonprocedur. Kliver upp. Tar min frukost. Sätter mig vid bordet. Jag har min penna redo, nyvässad och farligt spetsig, i handen. Öppnar boken och påbörjar ett nytt kapitel. Utan rubrik, utan deadline, utan att sudda. Med långa dialoger, målande språk, i dur.
Men varför hatar jag julen? Jag älskar ju julen.
