När man röstar i ett kårval, första, andra eller rent av tionde gången. Då kanske man undrar vilken effekt ens röst kommer medföra? Jag menar verkligen: har den någon effekt alls?
Svaret är inte helt enkelt att ge. Men som alltid tycker jag att det finns ett värde i att betrakta historien först, för att se vad som en gång gjorts och hur det relaterar till dagens situation.
Jag vill dock inte ge sken av att jag har någon sorts heltäckande historisk kunskap av studentrörelsen. Men rent spontant vill jag identifiera ett par händelser som sticker ut vad gäller politisk påverkan från studentrörelsen.
Den första utspelar sig under mitten av 1800-talet. Jag refererar till de Nordiska studentmöten som tog plats mellan 1843-1875.
Dessa var centrala i den skandinavistiska rörelse som spreds över Norden. Begreppet skandinav hade myntats redan i slutet av 1700-talet. Dock formades idén om ett enat Norden vid Köpenhamns universitet i början av 1800-talet, gentemot bakgrunden av de Tyska staternas växande enhet. Framför allt risken att förlora de södra delarna av Danmark bidrog till denna nordiska förbundstanke.
År 1838 tågade danska studenter över Öresund för att möta studenter i Lund. Detta var starten till de Nordiska studentmöten och den skandinavism som sedan tog sig uttryck på många olika sätt.
Studentmötena beskrivs förvisso delvis som stora festtillfällen, men dessa utgjorde grunden för de tankar som den tidens kulturelit kom att omfamna. 1800-talets studenter kom från överklassen och skulle komma att utgöra ledarskiktet i samhället. Samtidigt varade inte rörelsen som sådan speciellt länge. 1864 led den skandinavistiska rörelsen kanske sin största motgång, när Sverige-Norge inte vågade komma till Danmarks stöd militärt, i konflikten med Tyskland. 1875 hölls således det sista nordiska studentmöte som räknas till denna skandinavistiska era.
Med det sagt lever skandinavismen vidare i många olika former än idag. Resultatet blev en närmare integrering av de nordiska ländernas lagar på många olika områden, allt från myntunion (Kronan som valuta i samtliga länder kommer härifrån) och handelspolitik till liknande giftemålslagar är ett resultat av detta. I mångt och mycket är de Nordiska samarbeten vi ser idag ett resultat av den skandinavistiska rörelsen. Exempelvis den nordiska passunionen, som givit passfrihet inom Norden. För att inte nämna den Nordiska studentmössan som antogs inför det första studentmötet 1843. Den bär vi än idag i mer eller mindre likadan form bland Nordens länder.
Det andra tillfället ligger närmare oss i tiden och utspelade sig i stor utsträckning också av en händelse på Stockholms universitet. 68-rörelsen har givit avtryck i många politiska frågor. Men inom studentpolitiken blev avtrycket lite mer avgränsat. Om man bortser från ett par saker som kampen mot kårobligatoriet, vilket studenterna vid SU själva försökte avskaffa i praktiken, via att lägga ned verksamheten på ett par av fakultetsföreningarna samt sätta medlemsavgiften till 0 kr. Samt frågan om studentföreningarna borde skänka alla sina tillgångar till tredje världen, så återstår en sak.
68-rörelsen sammanföll med UKAS (Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar). Detta betänkande hade som avsikt att inordna all undervisning på landets universitet i programform. UKAS utlöste protester över hela det politiska spektrat och var upprinnelse till Kårhusockupationen.
Kårhusockupationen är en smått egendomlig protest där studenterna i Stockholm, inspirerade av studentrevolten i Paris, ockuperade sitt eget kårhus. Dock fick protesten stor medial uppmärksamhet och Olof Palme, som då var ecklesiastikminister, åkte dit för att debattera med studenterna.
Kårhusockupationen kom dock att domineras olika vänstergrupper, vilket gjorde att frågan om UKAS hamnade i skymundan. Palme kom efteråt att beskriva debatten för DN med att “[...]det var kommunister som ville begagna den här diskussionen om studentdemokrati och UKAS till att uttrycka sin avsky för demokratin och för att förorda våldsmetoder i förändringen av det svenska samhället”.
Resultatet blev när all uppståndelse var över, att UKAS delvis kom att genomföras i den reviderade version som kallades PUKAS. Men på sätt och vis har vi kanske ändå Kårhusockupationen och uppståndelsen kring den att tacka för det reviderade förslaget och att vi idag kan läsa fristående kurser vid svenska lärosäten och framför allt vid Stockholms universitet.
Med denna historiska tillbakablick i bagaget, hur ser det ut idag? Har studenter någon politisk makt? Är kårvalet relevant för att genomföra politisk påverkan? Det korta svaret är ja, fast tyvärr inget större JA.
Hur bedriver studentkåren sin politiska påverkan nuförtiden? I huvudsaklig utsträckning ägnar sig kåren åt att påverka universitetet genom olika organ där studenter har lagstadgad representationsrätt.
Genom att lyfta frågor på rätt nivå, allt från instittutionsstyrelserna och olika arbetsgrupper, upp till universitetsstyrelsen där rektor sitter. Detta arbete är dock relativt lågmält och förmodligen inte vad gemene man anser vara den politiska påverkan man förväntar sig av studentkåren baserat på frågorna i kårvalet. Det man ofta tänker på och vad affischeringen inför kårvalet ofta lägger fokus på, är frågor som gäller påverkan av riksdag och regering. För dessa områden finns två till tre sätt som kåren kan verka genom.
För det första skriver kåren debattartiklar ibland i allmänmedia. Om detta verkligen resulterar i någonting är rätt oklart. Kanske låter sig några beslutsfattare påverkas, det är åtminstone förhoppningen. Kanske fungerar debattartiklarna i samklang med de övriga påverkanssätten.
Det andra sättet är att regelrätt organisera demonstrationer och protester för eller emot lagförslag och dylikt. Detta har egentligen bara hänt en gång, vad jag kan dra mig till minnes, under mitt decennium som kåraktiv. Dock ska det sägas att det kanske var verksamt.
2013 föreslog regeringen med finansminister Borg i spetsen att lånedelen av studiestödet skulle ökas varje månad med 1300 kr samtidigt som bidragsdelen skulle sänkas med 300kr. (Lite spetsfundigt nämnde en riksdagsledamot att detta påminde om ett smslån med 30% ränta.)
Detta ledde till att kårerna organiserade en protest på Mynttorget. Demonstrationen samlade på sin höjd 50 personer. Dock var demonstrationen tänkt att vara återkommande. Om nu demonstrationen och hotet om flera protester i sig var verksamt, eller om reaktioner från övriga samhället fällde avgörandet är svårt att säga. Men redan nästa vecka innan nästa demonstration hann hållas meddelade regeringen att förslaget skulle dras tillbaka.
Studentrörelsen har potential att samla till demonstrationer som väldigt få organisationer har. Den har många medlemmar med relativt fritt arbetsschema. Samtidigt kanske regeringen insåg det otaktiska i att göra sig till ovän med landets ungefär 450000 studenter ett år innan nästa riksdagsval.
