SU måste spara pengar – så kan det göras enligt cheferna

Lena Mäler, Jane Reichel, Yvonne Svanström och Stefan Helgesson, dekaner på Stockholms universitet. Foto: Sören Andersson och Rickard Kilström/Stockholms universitet

Precis som i övriga samhället går den svåra ekonomin inte obemärkt förbi för Stockholms universitet. De ökade kostnaderna är större än anslaget som universitetet får från regeringen. Någonstans måste det sparas in, men var?

Merparten av Stockholms universitets verksamhet finansieras av staten. År 2024 ligger universitetets anslag på cirka 3,9 miljarder kronor, för både grund- och avancerad utbildning samt för forskning och utbildning på forskarnivå. Det är cirka 121 miljoner kronor mer än förra året.

Anslaget som universitetet får fördelas sedan ut i verksamheten, där de fyra fakulteterna är det näst sista stoppet innan anslagen fördelats till institutionerna.

Studietid har pratat med dekanerna, alltså cheferna, för samtliga fakulteter. De berättar att om något inte ändras kommer institutionerna förr eller senare göra av med mer pengar än vad som finns.

– Det är inget svårare än så. Vi får inte mer pengar samtidigt som det är stora kostnadsökningar – det är inte rocket science, säger Lena Mäler, dekan för naturvetenskapliga fakulteten.

Förra året hade SU lönekostnader på cirka 2,6 miljarder kronor och dessa kommer att öka under 2024, men exakt hur mycket är inte klart än.

Hyreshöjningen för lokalerna som SU nyttjar är dock beräknad att landa på cirka 54 miljoner kronor.

Sitter i samma båt

Idag finns skillnader i hur det ekonomiska läget ser ut hos institutionerna.

– Vi kan inte peka ut enskilda institutioner, men visst finns det skillnader. Till exempel på humanistiska fakulteten finns det både små och jättestora institutioner. Generellt sätt kan man säga att en liten institution är sårbarare, berättar Stefan Helgesson, dekan på humanistiska fakulteten.

En institution som sedan tidigare har problem med sin ekonomi är den för organisk kemi, de kämpar med miljonskulder.

Ändå pekar dekanerna på att alla institutioner sitter i samma båt. På frågan om kostnadsökningarna inte blir en större smäll för de institutioner som redan har skulder – blir svaret nej.

– Det är ett universitet och vi är i det här tillsammans. Vi får hantera sådana avvikelser på olika håll inom organisationen, det går inte att föra över ett privatekonomiskt tänk till universitetet, säger Lena Mäler.

Samtidigt berättar Stefan Helgesson att den institution som går minus måste redovisa vilka åtgärder som ska tas.

– De kommer att behöva göra något åt det framöver och hur det sker, ser olika ut i olika fall. För somliga institutioner är läget tufft, berättar han.

Vad kan de spara in på då?

– Inte mycket, svarar Yvonne Svanström, dekan för samhällsvetenskapliga fakulteten och fortsätter:

– Man kan dra in fruktkorgen men det tjänar inte mycket till. Institutioner kan inte göra så mycket mer än att säga upp lokaler, vilket innebär att kostnaden blir kvar hos universitetet men fördelas på flera. Eller att försöka minska på kostnader för personal. Det innebär oftast att tillsvidareanställda måste göra mer inom ramen för sin anställning. Det är förstås vare sig önskvärt eller hållbart i längden.

Ett annat sätt är att försöka dra ner på den fysiska undervisningen – där det är möjligt utan att försämra utbildningen – för att minska lokalkostnaderna. Det har den juridiska institutionen gjort under hösten.

– Genomslaget blev inte så stort. Jag har ingen uppdaterad statistik, men det blev inte så att det var en enorm förändring. Inte heller någon större kostnadsbesparing, berättar Jane Reichel, dekan för juridiska fakulteten.

En annan möjlig besparing är att minska tiden som en lärare har på sig att förbereda sin undervisning.

– En undervisningstimme kan till exempel räknas som tre eller fyra klocktimmar. Så om du har en kurs där du står i klassrummet 20 timmar, räknas det i bemanningen som 60 eller 80 timmar. Här kan institutioner ibland ändra på faktorn – för att spara in på kostnader, förklarar Stefan Helgesson.

Lena Mäler berättar att hon tycker att det naturvetenskapliga området redan har gjort de besparingar som är möjliga. Mest besparingar har gjorts inom forskningen, eftersom det är fakultetens dominerande del, men även i utbildningsverksamheten.

– Men det har inte så stor påverkan på studenterna, säger Mäler.

Färre doktorander: “En väldigt kortsiktig lösning”

Att göra besparingar är inget nytt för institutionerna. Sedan några år tillbaka har universitetet jobbat för att ekonomin ska vara i balans, alltså att verksamheten varken går med vinst eller förlust.

Det har gjort att flera institutioner anställer färre doktorander och postdoktorer.

Att vara en doktorand innebär att man går en forskarutbildning där viss undervisning eller annat arbete på institutionen kan ingå. Postdoktorer har tidsbegränsad forskningstjänst.

– På humanistiska fakulteten har det nästan varit stopp för anställning av doktorander under ett par år, säger Stefan Helgesson.

Jane Reichel på juridiska fakulteten berättar att det ser likadant ut hos dem – och att en sådan besparing kan få konsekvenser.

– Att satsa på doktorander är en investering för framtiden, så det är en väldigt kortsiktig lösning. Får vi inte in fler doktorander kommer vi ha brist på professorer och lärare i största allmänhet i framtiden.

Lena Mäler instämmer:

– Men det är fortfarande så att vi måste spara på något, säger hon.

Trots att det inte finns så mycket att spara in på manar dekanerna till lugn för de studenter och doktorander som utbildar sig på Stockholms universitet just nu.

– Studenterna kommer inte märka av det så påtagligt. Vi strävar alltid efter att hålla så hög kvalitet som möjligt på vår undervisning. Det är de anställda i första hand som bär bördan av åtstramningarna, säger Stefan Helgesson.