Sju veckor och två dagar. Det är den genomsnittliga längden på avstängningar som delades ut av Stockholms universitets disciplinnämnd under 2020. Vid Uppsala universitet var den genomsnittliga strafflängden samma år fyra veckor och fem dagar. Studenter vid SU fick alltså i genomsnitt nästan dubbelt så långt straff som uppsalastudenterna en timmes bilfärd bort. Och det är inte den enda skillnaden i lärosätenas hantering av misstänkt fusk.

Hur lång avstängning man får i disciplinnämnden påverkar inte bara ens möjligheter att studera, utan också ens möjligheter att behålla sitt studiemedel och sin studentbostad. En avstängning kan alltså resultera i att man förlorar både inkomst och hem.

Att universitet och högskolor hanterar och dömer i fuskärenden på olika sätt är inte okänt. Redan innan pandemin och den stora ökningen av fusk vid landets lärosäten, i slutet av 2019, tillsatte SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) en arbetsgrupp som skulle se över och inventera skillnaderna. Detta efter att det på en nationell konferens konstaterats att lärosätena agerar olika, det berättar Clas Hättestrand, prorektor vid Stockholms universitet.

— Jag skulle säga att det jag tycker att det är otillfredsställande att samma typ av av disciplinär förseelse kan ge olika påföljder. Det är inte bra. Det är också någonting som vi har uppmärksammat bland lärosätena. Det var precis innan pandemin så var det en stor konferens med SUHF och UKÄ som handlade om disciplinärenden och som samlade många lärosäten, där vi diskuterade precis de här frågorna och det bildades då också en arbetsgrupp inom SUHF som handlar just om disciplinärenden, i ett försök att göra att vi arbetar lite mer likartat över landet. Det tycker jag vore bra om vi gjorde, säger Clas Hättestrand.

Arbetsgruppen för disciplinärenden, som skapades efter konferensen, leds av Katrine Riklund, prorektor vid Umeå universitet. Gruppen har fått två år på sig att presentera sin sammanställning.

— Det finns en del olikheter mellan lärosätena och sett ur ett studenträttsligt perspektiv så tyckte vi då att vi bör träffas och diskutera frågorna för att se vad vi kan lära av varandra, i syfte att göra det hela gå homogent över landet. Det ska ju inte vara olika beroende på vilket lärosäte, vilken fakultet, eller vilken kurs man går när det gäller disciplinärenden, säger Katrine Riklund.

En del av lärosätena har en fix avstängningsperiod, berättar Katrine Riklund. Det innebär att studenter får samma avstängningslängd oavsett hur allvarlig förseelsen är. Umeå universitet, vars disciplinnämnd Katrine Riklund själv leder, har en fix avstängningsperiod på sex veckor.

— Många lärosäten förefaller ha en fix avstängningsperiod, men det finns en del variationer. Därför försöker vi titta på så många lärosäten som möjligt. Sammanställningen är inte färdig än, vi är fortfarande under insamlingsfasen, men vi ser att det finns variationer i avstängningstid från storleksordningen två till sex veckor. Det är den vanligaste variationen.

Den genomsnittliga avstängningslängden vid Stockholms universitet 2020 var nästan dubbelt så lång som den i Uppsala. Den är även längre än Umeå universitets fixerade avstängning på sex veckor. Men enligt Anna Svanström, tidigare ombud på Stockholms universitets studentkår (SUS), är SU:s avstängning även längre än vad den tidigare varit.

— SU har höjt sina straff från när jag mätte 2016/2017. Då var det knappt någonsin fyra månader. Det var i undantagsfall. Nu är det allt vanligare säger Anna Svanström och fortsätter:

— När jag gav råd förut sa jag att avstängningslängden var mellan en till tre månader, och nu måste jag säga två till fyra månader som regel. Så det inte bara så att SU har längre än Uppsala, SU har också längre än sig själv för några år sen.

Det är inte bara längden på avstängningarna som skiljer sig åt mellan lärosätena. Enligt Oskar M Wiik, vice ordförande för SFS (Sveriges Förenade Studentkårer), hanteras ärendena också på olika sätt i landets disciplinnämnder.

— I vissa fall möter studenten disciplinnämnden och försvarar sig på egen hand medan i andra fall möter studenten inte alls disciplinnämnden utan en handläggare talar för studenten. Det kan vara för att man inte ska kunna få en lägre påföljd beroende på hur väl du kan argumentera på svenska till exempel. Rättssäkerheten är en stor del i den här frågan och skillnaderna i handläggningsprocess och i efterarbetet kan ju få katastrofala konsekvenser för vissa, säger Oskar M Wiik.

— Något annat som skiljer sig mellan lärosäten än längden på påföljden är från när det gäller och i vilken omfattning det gäller. Är det från utbildningen, är det från hela campusområdet, från biblioteket från systemet? Kan du fortfarande studera på lärosätet om du är avstängd? Men också från och med när avstängningen påbörjas, det kan avgöra om du missar en eller flera kurser.

Fusk och andra disciplinära överträdelser vid sveriges högskolor ska få konsekvenser. Det står att läsa högskoleförordningen. I förodningen står även att ärenden främst ska avgöras genom disciplinnämnder, som ska finnas vid alla lärosäten. Men om alla lärosäten utgår från samma bestämmelser, hur kommer det sig då att lärosätenas hantering av fuskärenden skiljer sig så mycket åt?

Clas Hättestrand förklarar.

— Det har med olika saker att göra. Dels har det utvecklats olika praxis vid olika lärosäten. Sen handlar det också om vilka avstängningsperioder som man arbetar med. Vid SU så har vi hela månader. Men på många lärosäten så använder man istället veckor. Det kan vara två eller fyra eller sex eller åtta. Och det gör att våran minsta avstängningsperiod blir en månad. Medan man på andra lärosäten, till exempel Uppsala, kan man få två veckor. Det ger ganska stor skillnad.

Lärosätena måste förhålla sig till vad som står i högskoleförordningen i sina avgöranden. Men förordningen beskriver inte hur ärendena ska hanteras eller hur lång påföljderna ska vara. Enligt Oskar M Wiik, vice ordförande för SFS (Sveriges Förenade Studentkårer), lämnar högskoleförordningen mycket utrymme för tolkning.

— Jag skulle säga att den stora grundbulten här är högskoleförordningen i sig och att det enbart regleras vad det är för typ av ärenden som en disciplinnämnd kan behandla och att det kan utfärdas någon typ av påföljd, men att det ligger hos lärosätena själva att bestämma strafflängd, säger Oskar M Wiik och fortsätter:

— Med tanke på all reglering av allting annat så är det klart att det blir olika, för vissa är det säkert så att de vill visa på att de tar reglerna på allvar och visar det genom högre strafflängder. Att det inte finns några nationella riktlinjer är ju grundproblematiken och det ser ju lärosätena också.

Bristen på nationella riktlinjer gör att lärosätena allt eftersom skapar sin egen praxis. Det är också, menar Anna Svanström, tidigare ombud på SUS, anledningen till att strafflängden just vid Stockholms universitet har ökat.

— SU har ett praxisblad, som de kallar det, som de använder för att avgöra ärenden utifrån tidigare fall vid SU, men det är inget praxisblad i juridisk mening. Det vill säga att det är rundgång i deras egna bedömningar. Det finns avgörande från kammarrätten, förvaltningsdomstolen och tingsrätter, men SU utgår ifrån sin egen historik.

Vad spelar det då för roll att studenter får olika bedömningar vid olika lärosäten?

Simon Froster Delbom är vice ordförande för Stockholms universitets studentkår (SUS). Han menar att skillnaderna mellan lärosätenas bedömning påverkar rättssäkerheten.

— Det är ju den rättssäkerhetsaspekten, att man bedöms så olika. I en rättsstat så bör man inte bedömas olika utan då bör man bedömas på samma sätt. Konsekvenserna av lärosätenas skillnader i hantering blir att studenter bedöms olika. Det är problematiskt eftersom det är ju ens studietid, studierna är det man gör om dagarna, och det kan få väldigt stora konsekvenser.

— Det är ju en problematik i sig att man då använder olika enheter (för att avgöra strafflängd, reds. anm.) på olika lärosäten. Det vore bättre om alla i hela Sverige använde veckor istället, eller att alla använder månader. Så att det är snarare det, att det är bättre att ha det mer enhetligt i landet.

Högskolornas autonomi är en grundbult för forskningens och utbildningens frihet. I Sverige finns en tydlig gräns mellan politiken och högskolorna - en gräns som få vill tumma på. UKÄ är den myndighet som har som uppgift att se över utbildningens kvalitet på landets lärosäten, men det är oklart vilket organ, om något, som ska se över hanteringen av disciplinärenden.

— Om studenten vill överklaga ett beslut i disciplinnämnden så görs det ju vanligen i förvaltningsrätten. Det är ingen gemensam body för hela Sverige, men det är en likartad organisation och det finns då koppling till alltså civila rättssamhället för alla om man vill överklaga, säger Katrine Riklund, prorektor vid Umeå universitet, som leder SUHF:s arbetsgrupp för disciplinärenden.

Beslut från landets disicplinnämnder kan alltså överklagas till Förvaltningsrätten, men i dagsläget finns inget organ som granskar lärosätenas hantering av disciplinärenden. Inget organ som ser till så att de studenter som misstänks för fusk får samma förutsättningar och bedömning oavsett vilket lärosäte de studerar vid.

Vems ansvar är det då att se till så att lärosätena hanterar disciplinärenden på samma sätt?

— Jag är inte skeptisk till att något skulle kunna göras centralt men då behövs stöd från regeringen, säger Oskar M Wiik och fortsätter:

— Sedan kan lärosätena göra mycket tillsammans, där behöver de skapa gemensamma riktlinjer, men då är det ju frivilligt att implementera. De flesta lärosätena verkar ha en önskan om att gemensamma riktlinjer ska arbetas fram. Skulle dessa riktlinjer inte implementeras i verksamheterna behöver lagar och regler nog förtydligas.

Oskar M Wiik hoppas att SUHF:s arbetsgrupp för disciplinärenden i sitt arbete kan lägga en grund för gemensamma riktlinjer. 2022 ska arbetsgruppen visa resultaten från sin sammanställning. Efter det är det upp till SUHF:s förbundssamling ifall gemensamma riktlinjer ska tas fram. Hur lång tid det kan dröja till att sådana riktlinjer eventuellt kan implementeras av lärosätena är oklart.

Samtidigt vänder sig Katrine Riklund mot att man ska sätta in tvingande åtgärder.

— Styrning kan förstås ske på olika sätt. Om det rör sig om en rekommendation angående utfallet av avstängningsveckor i relation till olika parametrar – vad man har tillgång till under avstängningen, när avstängningen ska träda i kraft – skulle det säkert kunna fungera. Men att gå in och detaljstyra disciplinnämndernas arbete tror jag inte på. Däremot att komma överens om gemensamma förhållningssätt och det som redan finns – det har man ju rätt att komma överens om.

— Vi får se när vi har gjort inventeringen färdig om vi tycker att det behövs en lagändring, det är ju en mångårig process. Men det är ingen utgångpunkt som vi har nu, att det är lagändring som är slutmålet på vårt arbete, säger Katrine Riklund.

Oskar M Wiik tror att stöttning från regeringen skulle gynna rättssäkerheten.

— Sveriges universitet och högskolor är ju väldigt autonoma myndigheter. I vissa fall vill man gärna gå och säga vad de ska göra men det är upp till lärosätena själva att se över sin egen verksamhet. Om vi öppnar upp för möjligheten att gå in och ge direkta initiativ kan det lätt gå för långt, säger Oskar M Wiik och fortsätter:

— Men lite stöttning från statligt håll skulle nog inte alltid vara dumt. Samtidigt bör inte politiken lägga sig i högskolans verksamheter.

#studietid har sökt utbildningsminister Anna Ekström. Genom sin pressekreterare avböjer ministern en intervju, och hänvisar till regeringsbildningen och ett stort manfall på utbildningsdepartementet på grund av sjukdom. I en intervju med tidningen Ergo säger ministern att hon måste hinna sätta sig in i frågan om hur påföljerna skiljer sig åt innan hon kan ge ett konkret svar. Hon säger att det inte ska spela någon roll var i landet man fuskar och slår sedan ner på de studenter som fuskar.

— Det ska inte spela nån roll var man fuskar. Den som fuskar ska inte komma undan med det. Den som fuskar förstör för sina medstudenter, för sig själv och inte minst för universitets lärare som får lägga mycket tid och arbete på spåra fusk. Det ska inte förekomma i högskolevärlden, säger utbildningsministern till Ergo.

#studietid har granskat fusket genom att undersöka vad som händer i processen från och med att en enskild lärare på en institution upptäcker misstänkt fusk, tills dess att Disciplinnämnden tar ett beslut i frågan. I varje steg har vi sett att studenter behandlas olika och ges olika förutsättningar. Under arbetet med granskningen har #studietid pratat med representanter från studentrörelsen, institutioner och universitetsledningar. En sak är de överens om: Det är fel att fuska.

Anna Svanström, tidigare ombud vid SUS, menar att många av de studenter hon kommit i kontakt med under sin tid som ombud inte varit medvetna om att det fuskar. Hon tycker att det krävs mer information till studenter vid Stockholms universitet om vad fusk är.

— Studenter informeras till viss del. Det står beskrivningar av vad plagiat är i kursbeskrivningar. Men jag tror inte att studenter på riktigt förstår allvaret och konsekvenserna. Visst, det informeras i samband med varje examinationsuppgift, men jag tror att det krävs ett samtal också i klassrummet om vad vetenskaplighet och självständighet är. Vad är målet med att inte plagiera, jo att du ska framställa någonting nytt. Det är det vi sysslar med här. Det saknas en konversation, generellt, säger Anna Svanström.

Även på ett nationellt plan ses ett behov av information till studenter, säger Katrine Riklund, och i Arbetsgruppen för disciplinfrågor kommer man undersöka huruvida man behöver ta fram gemensamma informationsunderlag.

— Det är oerhört viktigt, att studenterna faktiskt har rätt information om vad man får och inte får, vad som är tillåtet och inte tillåtet. Och att man har fått information i början av studenttiden kring plagiat, till exempel.

Oskar M Wiik tror att det krävs mer förebyggande åtgärder för att råda bot på den stora ökningen av fusk.

— Jag tror att det ofta handlar om bristande pedagogiska förutsättningar, att de som jobbar med att förebygga fusk sällan har mandat att gå in i utbildningarna utan de sker ofta väldigt reaktivt. Ökningen började ju innan pandemin men det är klart att studenterna känner en större distans till sina lärare och till de olika stödfunktionerna som erbjuds nu, bland annat studieverkstäder och liknande. Jag skulle säga att vi missar de pedagogiska delarna av fusket, men också att studenter mått mycket sämre, inte har lika mycket energi till sina studier och är mer hopplösa inför sina studier och sin framtid och då är det inte orimligt att man kanske fallerar i sitt ansvarstagande över sina studier, och det är verkligen något universiteten behöver ta på allvar. Det går att jämföra med om man vantrivs på en arbetsplats, kommer man göra ett lika bra jobb då? Nej.

Tycker du att det handlar för mycket om att man ska straffa studenter snarare än att man ska utbilda och ha en pedagogisk syn på fusk?

— Båda två självklart. Om du medvetet vilseleder eller fuskar då är det klart att det ska utfärdas påföljder, inte minst utav respekt för de studenter som gör rätt för sig. Men det är klart att när man pratar med personal som jobbar på lärosätet så är det lite konstigt att man ska anmäla så fort det finns en misstanke om fusk, men där lärarna ser att studenten bara inte källhänvisat korrekt. Det ger ju utslag både i urkund och är felciterat, och då är det klart att det anmäls till disciplinnämnden fastän påföljden enbart är att du får underkänt, det måste man ta hänsyn till också.

Att stängas av för fusk kan vara påfrestande. Det är därför viktigt att studenter ges möjligheten att göra rätt för sig, säger Anna Svanström.

— Det mest ingripande man kan göra mot en student är att säga att du är inte student längre. Är det någon gång vi ska förklara varför, så att studenten inte gör det igen, så att andra studenter inte gör det igen, det är när vi gör det mest ingripande. Vill man att studenter inte ska fuska så måste man förklara vad fusk är varje gång fusk händer. För om ingen vet det, hur ska de någonsin kunna göra rätt?

#studietids granskning av fusket är gjord i samarbete med tidningen Ergo.