PREMIÄR: Frittes fredagsfunderingar #1: Phineas Gage

Hej! Fritjof Svensson här. 21 jordisar (jordsnurr/år alltså). Ni kan kalla mig Fritte. Det gör jag och min omgivning.

Jag brukar tänka på saker. Fundera och så. Högt och lågt, har jag fått höra. Stort och smått, säger de. Djupt och grunt, hojtar man.

Nåväl. Jag har fått, läs: tjatat till mig, en plats här att dela med mig av mina funderingar. Allt för att försöka bli lite klokare i tillvaron. Lära mig något. Förstå.

Men jag kommer kanske behöva er hjälp på min resa runt i skallen och universum. Ni kan kontakta mig på fritte@studietid.se

Vi får se. Nu kör vi.

SATIR Phineas Gage. Vet ni vem jag pratar om? Eller pratar, jag skriver ju, såklart. Nåväl.

Phineas Gage var en amerikansk rallare, som 1848 arbetade med lägga tågräls. En dag, när Gage var i färd med att packa krut med en järnstång för att spränga bort sten, exploderade krutet olyckligt nog under själva packandeprocessen för att sen skicka ut stången rätt genom Gage huvud. Men karln överlever! Vilket mirakel! Eller hur?! Året var alltså 1848. Länge sen liksom.

Eller var det verkligen så att han, Phineas Gage, överlevde?

Låt mig utveckla.

Grejen med Gage var ju att spettet, som var mer än tre centimeter i diameter(!), susade rätt igenom vänstra frontalloben. Trots detta pratade han redan efter några minuter, gick (med lite stöd) själv, satt upprätt i vagnen på vägen till sjukhusen (galet, jag vet). Och efter två månader på sjukhuset fick han åka hem. Fortfarande inte helt kry, såklart. Han hade ju fått ett spett rätt igenom hjärnan.

Efter olyckan kände hans vänner och kollegor inte igen Gage längre. Inte på grund av det något deformerade ansikte som spettet vållat honom. Utan man upplevde, enligt uppgifter (med på senare tid ifrågasättbar trovärdighet) allvarliga personlighetsförändringar. Han ska ha blivit respektlös, otålig och så svor han mycket. Han var inte Gage längre, enligt hans vänner.

Det jag funderar på då, och det här är väl vad man kallar en filosofisk fråga, är om Phineas Gage är samma person. Vilka kriterier krävs för att man ska vara samma person. Samma tiosiffriga personnummer? Nej skulle jag säga. Det är väl bara en juridisk och skattemässig konstruktion? Samma kropp? Nja. Vad händer om man måste amputera båda benen eller förlorar funktionaliteten i halva kroppen så att den fundamentalt ändras (alla celler byts ju också ut med jämna eller ojämna mellanrum).

Men samma hjärna då? Som i fallet Phineas Gage. Krävs det att den är samma för att vi ska vara samma person? Här känner åtminstone jag att vi börjar närma oss någonting. Jag vill säga ja. Men då behöver vi väl gå med på att Gage faktiskt blivit en ny person. Han hade ju förlorat en liten bit av hjärnan som följde med spettet i dess 25 meter långa färd genom kranium och luft. Sen hade lite hjärna runnit ut ur skallen när han kräktes på sjukan. Och sen hade han tydligen fått en ny personlighet. Men allt det här ju känns intuitivt fel. Jag vill tänka att han är samma person. Men ändå inte. Hmm. Klurigt. Borde han i såna fall få ett nytt personnummer då (förutsatt att man jobbade med personnummer i USA vid 1850)?

Nu ska man också tillägga att han, enligt uppgift, med tiden blev lite bättre och samtidigt mer och mer Gage. Men blir man gradvis sitt tidigare ”jag”? Går det? Hur? Finns ens tidigare ”jag” kvar, sparat nånstans? Vart i såna fall? I ens omgivning? I ens kompisars medvetande? Nåväl, tänkvärt. Inte sant?

Hur är det med dig då? Är du fortfarande du? Skulle dina barndomsvänner hålla med om det? Vad tror du? Varför i såna fall?

Jag tänker såhär: sätt er i bikupor om kanske fyra personer över lunchen eller fikat och provprata lite med varandra. Så kan ni väl mejla och berätta vad ni kom fram till sen.

Adressen är: fritte@studietid.se

Ha en fin fredag nu! /Fritte