Maskulinitet i terapirummet — både hinder och möjlighet
I terapirummet har man inte tidigare intresserat sig så mycket för hur maskulinitet kan påverka. Men med Jakob Ulenius avhandling om ämnet kan psykoterapeuter nu ta på sig genusglasögonen in i terapirummet för att få ytterligare kunskap om hur man kan hjälpa sin patient.
Foto: Sofi Röjlar
När Jakob Ulenius började utbilda sig till psykoterapeut och sedan började ha egna patienter, upplevde han att genus var framträdande i terapirummet.
– Jag upplevde samtidigt att det var som två världar, genus och terapi, och att de inte umgicks så mycket. Varken teoretiskt eller faktiskt. Så det var det som gjorde att jag blev intresserad av det här, som ligger i gränsen mellan två olika vetenskapliga discipliner, berättar han.
När han sedan satte sig in i forskningsfrågan upptäckte han att det fanns väldigt lite empiriska studier gjorda på genus i psykoterapiforskningen, vilket ökade intresset ännu mer. Det han såg i sin avhandling var att det finns olika typer av maskulinitet som är mer eller mindre bra i terapisammanhang. En av dem är polariserad maskulinitet.
– Det vill säga att det blir en polarisering till det feminina och gränsen dit blir uppladdad, berättar Ulenius.
Den polariserade maskuliniteten kan vara ett hinder i terapin då det kan ta sig i uttryck som att man kan klara sig själv, en svårighet att prata om sina känslor och svårt att få en kontakt med terapeuten, vilket är motsatsen till vad som bör ske i ett terapirum.
– I terapirummet vill man komma fram till orsaken till patientens lidande. Det blir svårt för terapeuten om man bara hamnar i torftiga diskussioner och inte får tag på de affektiva känslorna.
Dessutom fann Ulenius att den polariserade maskuliniteten kan vara en orsak till patientens lidande.
– Det tänker jag är ett viktigt resultat. Att man kan konceptualisera och förstå maskulinitet som ett lidande. I terapiforskning och när man utbildar sig till terapeut så brukar man inte konceptualisera lidande på det sättet med genusglasögon. Man har andra begrepp för det, diagnoser och så vidare, säger Ulenius.
Men det finns även en typ av maskulinitet som är främjande i terapirummet, den icke-polariserade.
– Det är fortfarande en upplevelse av maskulinitet men gränsen till det feminina blir inte lika laddad och förbjuden. Den pratade terapeuterna om som den mogna maskuliniteten, som man helst vill nå till.
Så gjordes studien
Det är en kvalitativ studie som bygger på intervjuer med 13 patienter och 13 terapeuter, varav sex kvinnor och sju män utgjorde de båda grupperna. Åldern på personerna i grupperna varierar. I patientgruppen var åldersspannet 25-55 år och 30-70 år för psykoterapeuterna.
Intervjuerna analyserades med en fenomenologiskt utarbetad metod. Det betyder att det som undersökts är upplevelsen av fenomenet, i det här fallet maskuliniteten i terapirummet.